Historia

HISTORIK

Degebergaområdet har redan under äldre stenåldern uppsökts av jägare- och fiskefolket från kusten. Degeberga var, med sina stora skogar, ypperliga jaktmarker och fisket gav alltid omväxling i jaktkosten under strövtågen i skogarna. De båda åarna, Forsakarsbäcken och Segesholmsån, har, som naturen idag visar, haft andra proportioner och då varit rika på fisk. Att även fågeljakt bedrevs och gav tillgång på livsmedel visar de fynd av över 1000 tvärpilar av flinta som gjorts vid utgrävningar av stenåldersboplatser i trakten. Under yngre stenåldern har de kringvandrande folken blivit bofasta och börjat med den tidens primitiva jordbruk. Talrika fynd av flintaföremål, yxor mm vittnar därom.

Hur har då namnet Degeberga uppkommit? Med stor sannolikhet kan namnet härledas från ordet diger, fornnordiskans digr eller gammaldanskans deger, alla i betydelsen stor. Berg betyder höjd och enligt denna tolkning skulle då namnet Degeberga avse höjden vid kyrkbyn. Höjdsträckningen på vilken bl a järnvägsstationen var belägen kallades i ädre tider för Bågnabacken, vilket skulle betyda ”backen där de brände bål”. Men häruppe brände man inte bara eldar för att varna folket för faror av skilda slag, kanske har här också varit tingsplats där domar avkunnats. Lyngsjö var emellertid tingsplats under medeltiden
och fram till 1757 då domsagan flyttades till Nöbbelöv utanför Vä. Degeberga blev tingsplats 1892. Ett nytt tingshus uppfördes och samtidigt byggdes ett hotell på andra sidan vägen. Det hörde nämligen till att det skulle finnas ett härbärge eller gästgiveri vid varje tingsställe.

Degeberga var en gång mycket berömt för sina offerkällor. Dessa är belägna på höjderna söder om Saxamöllan. Om tillkomsten av dessa källor berättas att det en gång kom tre munkar till orten. Brunnarna i byn brukade sina vid torka. Munkarna fick därför inget vatten utan begav sig upp i skogarna för att vila. På morgonen hade det sprungit fram en källa vid varje munks sovplats. Källan på Kjeskebackens krön fick namnet S:t Eskilds kilde efter munken Eskil. Jula eller Bröna källa fick namnet S:t Julie kilde efter munken Julius och källan vid Saxamöllan fick namnet S:t Görans kilde efter munken Göran. I Degeberga finns dessutom ett område kalla Munkahagen men om denna plats har något gemensamt med munkarna finns det inga upplysningar om.

Genom Degeberga gick en s k ”Kungsväg”, dåtidens europaväg, där kungen, postdiligenser m fl färdades genom landet. Vägen kom från Uppsala och Stockholm genom Vä och Nöbbelöv till Degeberga. Här delade sig vägen. En väg ledde till Brösarp och Ystad, som vid den tiden var en av Sveriges livligaste trafikerade utskeppningshamnar. Den andra vägen ledde via Mörkavad genom passet vid Bröna till Andrarum och alunbruket där. Bröna backar var ökänt då vägen här bara bestod av ett hjulspår i flygsanden. Bönderna, som hade skyldighet att hålla hästar, fick här släppa till många krakar, framförallt när det var fråga om tunga transporter.

Mörkavad, namnet är sammansatt av två begrepp, mörk av mörk skog som växte vid ån och vad av att det är fanns ett vadställe över ån före brons tillkomst. Mörkavad var vid slutet av 1800-talet en större by än Degeberga. Här fanns då ett 30-tal mer eller mindre primitiva småhus, de flesta uppförda av stampad lera och med jordgolv.Mörkavad var under slutet av 1700-talet och en bit in på 1800-talet mycket illa känt över hela landet och man vågade inte utan sällskap och beväpning passera genom bebyggelsen. På 1860-talet byggdes en valvbro över bäcken samtidigt som en stor del av skogsbeståndet försvann. Invånarna i Mörkavad var i huvudsak åldringar. Dessutom fanns där två småbrukarhem som trots omgivningen gick i arv genom tiderna. Mörkavad var landsberyktat för sitt tattartillhåll och den sista familjen avpolleterades så sent som i slutet av 1920-talet.

Längs Mörkavadsån eller Segesholmsån som den kallas längre nedströms fanns i gamla tider ett stort antal vattenkvarnar. Inom Degeberga socken fanns två kvarnar vid Trollemölla, Furumöllan, Tunneröds mölla, Brinkemölla, Saxamöllan och Dämmemölla samt i angränsande Vittskövle socken, Herremöllan. Belägenheten av dessa möllor framgår av nedanstående karta. Att vi idag känner till kvarnarnas läge och historia beror på de regler och restriktioner som omgav kvarnnäringen. För att få mala åt andra än sig själv behövdes särskilda tillstånd medan s k husbehovsmalning d v s bara mala den säd som producerades på de egna ägorna kunde ske utan pålagor från staten.

Under senare delen av 1600-talet expanderade Sverige till en stormakt i Europa. Denna position hade inte nåtts utan betydande kostnader. Man försökte därför öka rikets inkomster genom pålagor, framförallt på allmogen. En översyn av malningsskatten var ett sätt. Det tillsattes en särskild kvarnkommission år 1697 som fick i uppgift att inventera samtliga Sveriges kvarnar för att därigenom få ett säkert underlag för uttaxering av malningsskatt. Därigenom vet vi idag mycket om kvarnarnas historia och utveckling.

Av kvarnarna längs Segeshomsån har kanske Furumöllan den intressantaste historian. Kvarnägaren hade tillstånd till husbehovsmalning och fick därför inte ta emot främmande spannmål. Han misstänktes dock av ägarinnan Aschenberg för att ha tagit emot annans spannmål och stämdes därför genom inspektorn på godset inför häradstinget. Han frikändes dock och kunde fortsätta sin versamhet intill sin död. Kvarnen förfaller därefter under ca 50 år tills den nye ägaren åndrar kvarnens funkton till en ”stamp” eller valkverk. Man stampade vadmal som användes till klädesplagg. Kvarnen byter ägare under årens lopp och det är osäkert om verksamheten fortsatte eller ändrades. Ett gammalt bouppteckningsprotokoll antyder att man kanske sysslade med bryggeriverksamhet under en tid.

Genom att kungsvägen gick gnom Degeberga kan man anta att här har bedrivits handel av olika slag. Det är dock först när järnvägen kommer som markanden blommarl upp. Det var på sin väg till Kiviks marknad som ”knallar”, smålänningar, försäljare, gycklare m fl, antingen de kom med tåg eller vägfarandes, gjorde uppehåll i Degeberga. Man passade på att försälja det man kunde på vägen. Den första marknaden bedrevs kring själva stationsområdet. Under 1900-talets början hölls markanden på tingstorget varifrån man på 1950-talet flyttade verksamheten till nuvarande skolplanen efter en del försök med andra platser b la bakom hotellet. 1970 förlades marknadsplatsen till hembygdsparken.

Järnvägen från Degeberga till Brösarp togs i bruk år 1900 och tillhörde Östra Skånes järnvägar. Till Degeberga drogs Gärds Härads järnväg (Gärdskan) dock redan 1881. Degeberga var då ändstation och stationen låg vid äggcentralen. På nyårsafton 1971 tog en 90-årig kommunikationsepok slut. Sista rälsbussen lämnade Degeberga med ett 20-tal personer ombord.

Efter tillkomsten av järnvägen började en mindre bebyggelse växa upp kring stationsområdet, främst för att fylla behovet av bostäder för järnvägspersonalen. I byggnadshänseende händer nu ingenting under gott och väl en 50-års period. Under andra världskriget eller strax därefter öppnades möjligheter för tomtförvärv genom köp. Tidigare låg byn illa till mellan två stora markägare, Vittskövle gods och Degebergagården. Enda möjligheten att få tillgång till mark var genom arrende (49 års besittningsrätt). Därefter kunde husägaren avhysas utan varsel. Efter ensittarlagens genomförande kunde husägarna köpa sina tomter fria samtidigt som man började avstycka mindre områden från Degebergagården till byggnadstomter. Först 1960 upprättas och fastställs den första byggnadsplanen för samhället. Därigenom ökades möjligheterna för ytterliggare utbyggnader både på privat och kommunalägd mark.

Ägg hade alltid varit en bra och lätthanterlig handelsvara från såväl små som stora jordbruk. De hade speciellt gett kvinnorna ett litet tillskott i reda pengar. Man organiserade ägghanteringen genom att bilda Äggföreningen Mars 1902. I och med att föreningen genom samgående ingick i Svenska Äggexportföreningen skapades förutsättningar för en livskraftig industri på orten. 1914 flyttade man in i nya lokaler. Huset flyttades från Baltiska utställningen i Malmö. Verksamheten lades ned 1977.

Degeberga har också haft andra näringar. Andelsbränneriet som togs i bruk 1907 låg vid stationsområdet och lades ned och revs 1971. Tofflor har tillverkasts sedan 1919 då en fabrikslokal uppfördes vid stationsområdet. Tillverkning av tofflor har sedan fortsatt fram till våra dagar och sist i lokaler vid nuvarande idrottsplatsen. Byggnaderna brann ner och rörelsen har numera upphört helt. En mejeriförening bildades i Degeberga 1893, för att 1967 också läggas ned i och med att man gick i fusion med mejeriet i Kristianstad. Utöver dessa verksamheter fanns det representanter för olika yrken som skräddare, skomakare, smeder och snickare.

Degeberga var egen kommun fram till 1974 då den genom kommunreformen lades samman med Kristianstad. Degeberga kommun hade i sin tur bildats 1952 då Hörröd, Huaröds, Maglehems, Vittskövle och Degeberga kommmuner slogs samman.

Källor: Gärds Härads Hembygdsförening, Tidningen Kristianstad, Torsten Nilsson Lund.